nelliess

Nu somnar jag snart. Är helt död. Två nätter uppe sent och jag är borta resten av veckan, eller tills jag får sova ut ordentligt. Som imorgon!! Kristihimmelsfärdsdag!! Jihooo, jag får sova länge. Ah. Hade en handledning idag, annars inget särskilt i skolan. Vilket betyder att vi hade hela dagen till att jobba på projektet. Lite drygt, med tanke på att jag har så ont i foten och är rädd att jag ska dra till den att jag inte går alls snabbt och Ullis och Elin, som jag jobbar med, fick lov att göra det som vi skulle göra ute på stan. Jag tog sån tid på mig att gå upp till Gastro att jag bara skulle sakta ner dem. Känns som att jag bara är ivägen för de stackarna som får dras med mig. Jag kan inte koncentrera mig. Jag skulle ha varit på franskalektion också, men hade tid hos tandhygienisten, så den fick jag missa. Jag var livrädd att hon skulle se på mina tänder att jag spydde och har spytt rätt många gånger, men hon sa att det såg bra ut och jag hade lite tandsten på baksidan av nedre framtänderna, som hon tog bort. Så på det hela gick det väldigt bra. Hon ska ringa Falun angående om jag ska ha tandställning eller inte. Spelar inte någon större roll för mig. Åh, jag är så trött. Ska lägga mig tidigt ikväll. Och så är jag också jätteledsen för en sak som jag fick veta idag. Kan inte säga vad det var för jag lovade att inte göra det, men åh, jag kan inte låta bli att tänka på det. Det har inte något att göra med mig, men på bussen hem var det det enda jag tänkte på. Gjorde mitt bästa för att inte gråta och jag börjar nästan gråta nu. Hade blivit varnad om det, men det är ändå hemskt. Jag måste be. Jag ber aldrig och jag tror att det kanske vore bra. Eller jag vet ju att det är det, men jag har tappat det. Tappat kontakten med en Gud som bara vill mig väl. Tyvärr kan jag inte se hur han velat mig väl när jag ser tillbaka. Jag orkar inte mer. Så fort jag får en jobbig sak ur världen kommer nästa och jag kan inte göra något åt det. Mitt liv blir aldrig som jag tänkt mig. Det hör väl till, men det är ändå svårt. Jag undrar ibland vad folk skulle tänka om de fick vara mig i en timme. Lite ego, men jaja. Jag vill kunna visa precis hur jag mår. Det har ju blivit så mycket bättre sedan jag började berätta för andra, men hallå!?, tror ni jag tagit av masken helt eller? Svaret är självklart nej. Det är bara Martin som ser hur jag mår oavsett hur mycket jag försöker dölja det. Shit, jag vill inte leva så här. Idag kom jag hem sent, för mamma tog så lång tid på sig efter tandhygienisten med att jobba. Hemma åt jag en tallrik yoghurt och fyra bröd. Och en banan. Suck. Jag vet inte hur man äter. Blev ju såklart proppmätt, eller mätt eller vad det nu är. Kollade på Stolthet och Fördom. Är sååå mätt och illamående av det. Vet ju vad jag kan göra, har vetat det i några timmar nu, men har inte kunnat och inte orkat och inte velat. Men jag står snart inte ut med denna eviga tortyr. Jag äcklas av hur mycket jag åt och jag vet att jag inte borde göra det. Tror jag. Jag vet inte!! Åh, gah, jag är trött och när jag är trött blir jag mer lättåtkomlig för allt. Jag orkar inte. Jag vill bara gråta. Men shit, det tränger jag undan. Förlåt, nu bara klagar jag. Jag har ett bra liv. Nej, förlåt. Jag har vad som skulle kunna vara ett bra liv. Underbara kompisar, en familj som älskar mig, ett hus vid en sjö, utbildning och en dator på rummet. Kan man önska mer? Ja. Att man är frisk och har en bra gudsrelation. Och är smal. Vet att jag inte borde tänka så, men det är lite svårt. Usch, jag är inte bra på att skriva om allt det roliga som händer i mitt liv, allt det som får mig att glömma mörkret, får mig att skratta, får mig att se hur underbart livet är. Det kanske är så mycket att jag känner att jag inte ens kan försöka trycka ner det i några rader. För livet är nog underbart. Att se solen gå ner över byn, göra himlen full av färg och reflekteras i vattnet. Att kunna springa. Vilket jag ju i för sig inte kan. Saknar att kunna det. Åh, varför kan Gud inte bara ta bort hela skiten? Jag fattar inte varför. Men jag ska kanske inte kunna det heller. Vill kura ihop mig i någons famn och gråta ut all min sorg. Men hur ska jag kunna det? Just det, det går inte. Synd. Men nu ska jag kanske ta och sätta mig på verandataket och läsa en bok eller något. Sedan måste jag lägga mig innan jag ramlar ner och slår ihjäl mig.  Sommar kom!! Syns.

---

 

---

 
Sanslöst vad man kan fastna på Photoshop alltså! Kolla, nu är jag ju uppe så där sent igen. Det är inte bra. Jaja, såg någon annan som hade gjort typ sådant här och ville pröva. Roligt, men det tog lååång tid. Var inne på en sida för synonymer titt som tätt. Nej, nu måste jag sova. Godnatt. Syns.

Jihoo, Norge vann!! Rybak hade väldigt bra låt och spelade fiol, vad mer kan man önska? Jo, att han ser söt ut. Haha, kombinera det och du får en jordskredsseger i Eurovision Song Contest. Jag kollade på det hemma hos Unossons och Birgerssons var där med. Jag och Johanna hejade på Norge och ... tada, han vann! Marias klasskompis hade haft hans pappa som fiollärare, så kompisen kände honom och hade vart där ett tag sedan och då hade han visst fått massor av kärleksbrev från fjortonåriga tjejer. Haha. Var uppe sent efter det igår och tittade på The Witness med mamma och pappa. Den var jättebra. Vaknade halv sex av att det kändes som att någon grävde med en kniv i hälen. Sååå ont. Lyckades somna om efter ett tag, men vaknade vid tjugo över nio igen med samma smärta. Eftersom jag inte sovit så mycket ville jag sova mer, så jag gick ner och hittade panodil och ipren och kunde somna snart igen. Vid elva åt jag frukost och det kändes som att jag slösat bort halva dagen, men jaja, jag fick ju sova i alla fall. Mormor åt lunch med oss och jag och mamma åkte till kyrkan. Vi gick in i kyrksalen och ingen var där! Förutom Ernst och Valbrog som stod med psalmböcker. Vi vart helt paffa. Vad var detta?! Ernst sa allvarligt "Ja, det var ju bra att någon kom i alla fall." . Sedan brast han ut i skratt och sa att de var i storstugan. Haha. Jag och mamma var i rättså mycket chocktillstånd, så det blev ju inte bättre när vi kom in i storstugan och såg att det var mat uppdukat och typ bara gamla! Sedan såg jag sånghäften på borden, på vilka det stod "De äldres vårfest" . Då kom jag ihåg att det var idag. Haha. Kände sig lite felplacerad måste jag säga. Var den enda under tjugo om man inte räknar med de små barnen. Men jaja, satt med Lisa och Dano och lite fler så det var mycket trevligt ändå. Efter det hjälpte jag till att plocka ihop lite disk och så väntade jag på att de andra skulle bli klara, för vi skulle ha gemenskapsgruppsträff hos Carl och Maria. Måste bara säga att eftersom jag bara någon timme innan mötet (som var vid fyra) ätit lunch så var jag inte så hungrig på mackorna som man fick. De var jättegoda, men jag var inte så jättehungrig. Ville inte vara ohövlig, så jag åt den ändå,men det tog emot. Åt typ hur segt som helst. Ernst, som satt bredvid mig lutade sig mot mig och sa "Äter du på den än?!" . Haha, jadu, det tog tid, men jag fick i den. Så kom nästa plump. "Och nu ska vi få efterrätt." Hjälp, vad skulle jag göra? Jaja, det var en god rulltårtsbakelse, som jag åt. Men sedan fick jag dåligt samvete, inte så mycket men en del. Hur som helst. Vi gick till Carl och Maria och berättade hur vi hade det och jag sa väl att det vart dåligt förra veckan, men att det varit bra denna. Kändes lite fel, för jag har svårt att berätta hur jag mått under två-tre veckor kortfattat. Det händer så mycket på den tiden. Det har ju gåt otroligt mycket upp och ner och jag har mått så helt olika att jag inte visste hur jag skulle säga det och vart inte nöjd med det jag sa. Vi pratade om Mark 5 och det var om när Jesus driver ut demoner och helar och uppväcker från det döda. Häftigt. Vi snackade en del om onda andar och sånt och jag tänkte att jag skulle berätta om min hemska upplevelse förra söndagen, om hur påtagligt stark det onda var då och om generellt hur jag känner av det onda och dess makter. Men det blev inte av. Kändes dumt att sitta och prata så mycket om mig själv. Jag lyssnade i stället på de andra i princip hela tiden. Var rätt tyst och hade Martin vart där hade han märkt att jag inte mådde bra.  :P Jag klarade inte av min mage. Den skrek i förtvivlan att det var för mycket mat i den. Jag kände hur känslan av att vilja spy ökade och jag kramade om min mage i ett försök att ... jag vet inte, tämja den kanske. Jag blev rädd när jag tänkte på om det inte skulle vara någon hemma när jag kom hem. På om jag skulle säga att jag ville gå hem och då stanna någonstans på vägen och spy. Men jag tror inte att tankarna riktigt lyckades fastna. Jag vet inte. Shit, jag vet inte. Jag hatar att jag inte vet, jag vet ingenting. Jag känner mig ibland så hopplöst ovetande, naiv. Jag håller på att gå ur allt det dåliga, eller försöker i alla fall, och då kommer jag in i en helt annan värld, som jag inte är van vid. En värld som jag inte förstår och måste lära mig leva i. Så mycket nytt att jag inte kan ta in allt. Kan inte förstå till exempel att folk ber för mig. Jag tror det inte. Jag kan helt enkelt inte lita på det. De enda gångerna som jag gör det är när folk gör det och jag hör. Som ikväll så tog vi upp böneämnen och det var en hel massa. Men jag bad inte om att vi skulle be för mig. Kändes oerhört dumt. Men de gjorde det ändå!!!! Jag fattar det inte. Att de bryr sig, jag kan inte tro det. Jag bad också lite högt, men inte för att jag skulle bli frisk. Jag hade tänkt att jag skulle se om jag skulle göra det eller inte, men när det väl kom till kritan fick jag inte fram orden. De fastnade i halsen och jag lät dem ligga där. Än en gång kändes det själviskt. Nästan samma som utmaningen som Rasmus gav mig typ en månad sen. Att jag en gång per dag skulle ställa mig framför spegeln och säga "Jag är fin." . Shit, till och med jobbigt att skriva det. I alla fall så var det väldigt svårt. Några dagar lyckades jag bra, kanske fyra, men oftast fick jag kämpa jättemycket för att få fram det sista ordet. Jag kunde säga de två första på kanske en minut, men sedan tog det stopp. Helt och hållet. Jag kunde bara inte. Att säga det var omöjligt. En gång var det så hemskt att jag bara sprang därifrån och en gång gick det efter kanske fem minuter efter uppmuntring från Rasmus via sms. Att det var så fysiskt omöjligt var helt otroligt för mig. Det var så konstigt och jag förstår det fortfarande inte. Jag slutade med det, för jag kunde inte längre säga det och sedan dess har det bara inte blivit av. Nu ibland kan jag se i spegeln någon sekund och inte tänka "Hjälp, jag kan inte leva med detta." . Men ibland så förstår jag mig inte på  mig själv som medvetet låter mig vara tjock. Speciellt på kvällen och natten är jag mycket mer mottaglig för de mindre bra tankarna. Som nu till exempel. Om jag ska säga vad jag tycker om det nu så är det "Jag vill vara smal!! Varför försöker du inte att äta rättare och träna mer?!? Kom igen nu, så här kan du verkligen inte se ut, det är ju äckligt. Blablablabla" . Jag ska inte tråka ut er med allt det som snurrar i huvudet nu. Men jag vill verkligen vara smalare, se frisk ut och vara smal. Om man ska gå efter mitt mått på smal, som ändras allt eftersom jag blir smalare, så går inte de två ihop. Nu säger jag inte som jag tror, utan vad andra har sagt till mig. Några har sagt att jag såg sjuk ut i somras och att jag inte får se ut så igen. Jag har inte så många kort från i somras, så jag vet inte riktigt hur jag såg ut, men jag tycker ändå inte att jag såg sjuk ut. Okej, jag har gått upp ... shit, det här är svårt och jag vet inte ens om det är relevant eller ens intressant och nu försöker jag bara skjuta på att säga det, suck, jag har gått upp ... gah!!! Ska säga att detta baseras på en vägning för tre veckor sedan som ajg blev tvingad till. Och jag vet inte riktigt vad jag vägde i somras. Känns patetiskt att säga hur mycket jag gått upp, men jaja. Är det ointressant får det väl vara så. Jag skäms i alla fall väldigt mycket för hur mycket jag gått upp. Önskar med all min kraft, nästan, att jag vägde åtminstone runt 48. Snälla, låt mig få gå ner dit. Det är inte så mycket att gå ner. Jaja, nu har jag skjutit på det länge nog, och kanske tråkat ut er. Runt 12 kg. Puh, shit, blir galen, skäms så otroligt mycket. Jag vet bara vad jag vägde vid balen och det var runt 43. (Okej, jag vet att jag är lite sifferfixerad och det är inte bra, men låt mig hållas lite till, jag måste få ur mig det.) Sedan började jag spy på konfat och då tror ajg att jag gick ner en del till. Kanske till runt 40. Åh, vad jag vill se ut som i somras. Fast jag vet att det inte är hälsosamt. Det är inte bra och jag får inte bli så igen. Nu på kvällen kommer oftast den där desperationen efter att se ut som förr, men på dagarna, när den bra delen överröstar den dåliga, tänker jag att det är sjukt att vara så. Att det är dåligt, och jag vill inte ha dets om jag hade det då. Då tänker jag realistiskare, vill bli bra så sjukt mycket och kämpar på. Många nätter har jag suttit vid datorn och skrivit mig trött på tankar. Och här sitter jag igen. Ja, ni får kanske ta det med en nypa salt eller något, för jag tänker inte alltid så här. Eller egentligen har jag inte alls skrivit så mycket om mina inte så bra tankar. Men jaja. Borde sova nu, för jag ska till skolan imorgon. Kanske spela fiol klockan nio, eller så blir det matte, vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag frågar mamma imorgon. Kan ni tänka er, fråga mamma om råd! Konstigt. Aja. Sov gott. Tänk på hur underbart vacker du är. (Ska komma från mig också.) Syns.

Hemma igen, efter en hajk med de båda nv1-klasserna. Väldigt rolig och rättså avslappnande. JAg och Martin åkte tåg till Rättvik där vi mötte resten och så gick vi 5 km till ett ställe som hette Kungshol. Det var några hus och en stor gräsplan och en å. Jättefint, men det vart väldigt kallt på natten. Badade i ån, 10 grader, brr. Vi gjorde lite lekar och en tävling i friluftsliv. När vi då sprang i skogen trampade jag i ett hål och stukade foten. Aj! Usch, det är drygt och gör ont. Men det är ju inte lika hemskt som Emmas brutna fot. Hon och jag haltade runt igår på ungdomssamlingen. Jaja, sedan grillade vi och jag och Olle sov i Martins lilla tält och jag frös halvt ihjäl. På morgonen jobbade vi lite med Labpro, labutrustning för att vara ute i fält. Så åkte vi hem och jag var helt död. Fick sitta en timme i väntsalen i DJurås och det var intressant vill jag lova. Massa "coola" killar och två tjejer från Djuråsskolan, som satt och snackade. Haha, de tycker att de är så häftiga. Satt hemma och åt lite, fixade med mobilen som nyss fått comviq och kollade på Stolthet och Fördom. Mmmm, bästa filmen. Johanna fick mig att komma till Pax, men jag höll på att somna. Det var inte alls många där igår, för Windband är i Norge och det var Sannas kalas, men vi hade väldigt trevligt ändå. Bakade saftig sockerkaka, smakade mycket citron, och pysslade. Jag gjorde två kort, men blev nöjd med ett. Maria har sååå mycket pysselsaker. Man blir nästan lyrisk.  : ) Ja, så var mina två senaste dagar. Innan dem var det konsert och jag spelade solo. Nervöst och jag blev inte helt nöjd, men jaja. Kan ju inte göra så mycket åt det nu. Fast det var roligt, jag har kommit på att jag verkligen älskar fiol. Det är en del av mig, på ett bra sätt, och jag kan inte tänka mig utan det. Det är ett uttryckssätt som jag förstår och som jag kan använda för att uttrycka känslor. Inte så att det alltid är de känslorna som jag känner just då, men ofta är det känslor som man inte kan förklara. Nej, nu blev det krånglligt, men det jag vill säga är att jag älskar att kunna spela en låt och lägga ner mig själv i den, kunna höra de små skillnaderna och ge den en känsla. Kanske lite det där med kontroll, men jag upplever det inte som det. Det är bara skönt. Kan vara lite i motsånd i att jag måste öva, men när man väl står där kan man hålla på hur länge som helst känns det.
Jag får så mycket stöd just nu känns det som. Är fortfarande lite förundrad över att Martin kan se på mig precis hur jag mår. Jag tänker ju att man kan se på folk hur de mår. På alla utom mig. Lite fåfängt kanske, men jag vet inte, jag kom på det igår. Ullis har varit oerhört bra. Jag kan säga till henne att hon inte får låta mig gå iväg i skogen själv och hon tar det på allvar. Fick kramas när jag inte mådde bra. Men normalt känner jag nuförtiden att jag mår rätt bra. Det är sån stor skillnad till förra veckan. Helt otroligt. Det går så upp och ner. Men nu går det upp. Ramlar väl ner snart igen. Men då ska jag upp igen. Jag måste. Det finns bara ett alternativ och det är att bli bättre. Fick Carl mig att tro på. Det är så mycket som jag aldrig skulle tänkt på själv utan som andra har sagt till mig. Jag kan ju inte lita på mig själv, alltså måste jag lita på andra och på vad de säger. Svårt, men det verkar börja funka. Jag är verkligen uppmärksam på vad andra säger, på både gott och ont. Sådant som andra säger och kan tycka bara är något litet kan jag förstora och analysera och blablabla. Det fastnar liksom. Men ibland säger de något som är så rätt och sant och svårt för mig att förstå i hjärtat. Det sitter i huvudet, men kommer inte längre. Det tar tid innan det när hjärtat. Jaja, nu orkar jag inte linda in mig mer i detta, för jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det. Skrev typ 90 A4 sidor på förra bloggen om problemet och hur jag tänkte. Haha, lite väl mycket. Men nu ska jag hämta gräsklipparen hos mormor och klippa gräset. Ha det bra! Syns.

Risgrynsgröt i magen och jag måste bara säga att jag är den stolta kocken. Mhm. Har haft en påse med risgryn och jag kände att nu hade jag tid att äntligen göra det, så då gjorde jag det. Mums.Med lite hiram, svartvinbärssylt. Ja, jag slutade ju tidigt idag, vilket var mycket skönt. Åkte med Eva i bussen till Amsberg och sedan med Olle till Falun, så ingen chans att sova. Men trevligt med sällskap. Kom till skolan typ kvart i och hälsades med orden "Vi har ingen gympa idag, Katarina är hemma." ... Det var min enda lektion, så snacka om att man blev lite less. Men jag skull ha ett samtal med Jonas, så jag hade inte åkt dit i onödan. Vi pratade om hur det gick för mig med att inte behöva göra något och hur vi skulle göra om framtiden. Han sa att vi skulle planera lite nogrannare vecka 23 hur vi ska göra med de arbetena som ajg inte har gjort. Och den planeringen måste han visa mamma och pappa. Hm. Jaja, mamma vet ju i alla fall om att jag inte gör något nu. Förutom går på lektioner. Så när samtalet var slut klarade det upp sig så att vi fick ha idrott, orientering. Så vi tog bussen till regementet och möttes av praktikanten Peter. Det var en rätt fjantig lektion. Vi fick en karta med en massa kontroller och vi skulle springa till 8 stycken, utan att behöva göra det i ordning. Plus att vi sprang i stan. Jag menar hallå, det är så mycket roligare i skogen. Men jaja, Falun är ju en stad. Jag sprang med Linda i min klass och vi var klara först. Jag pressade verkligen på, för jag älskade ändå känslan av att orientera.  : ) Visste inte att jag tyckte om det så mycket. Det var som om hela min orienterardel av mig hade legat och väntat jättelänge och nu äntligen fick röra på sig. Underbart. Fast hemskt med min dåliga kondition måste jag säga. Ja, kvart över var vi färdiga, då var det trekvart kvar, men man fick gå och äta om man ville. Jag och Martin stack på en extra löprunda, för jag villa känna att jag hade gjort en riktig träning, inte värsta kortisen. Han fick väl ta det lugnt, men jag älskade känslan av att springa. Jag tycker om det. Nej, fel, älskar det. Få sträcka ut benen och ta sig till ställen där ingen annan är eller har varit på ett tag. Ja, Martin frågade hur det går och jag frågade med vaddå, men han menade såklart mitt problem. Förvånas över att folk bryr sig och är intresserade i mitt liv. Att de vill veta hur jag mår och hur det går med min kamp. Vad får dem att fråga? Jag klagar inte, absolut inte. Det är nog skönt att få veta att folk inte lämnar mig för att jag har ljugit för dem i mer än ett år. Eller av någon annan anledning. Jag är så tacksam till alla som stöttar mig och bryr sig. Jag hade aldrig, aldrig kommit så här långt utan er. Tack. Ja, sedan bytte vi om och stack och åt. Jag, Olle, Martin och Ida. Kul. Jag och Olle har kommit på att det går att visualisera att man har extra kroppsdelar som man kan styra. Jätteskojigt!  Jag kan sitta ner och tänka att jag har en extra arm som kommer ur axeln och som trummar fingrarna på bordet för att jag skriver så sakta. HAHAHA. Fy vad dum jag känner mig som sitter och skrattar som en galning åt mig själv. Men det är verkligen jätteroligt. Hahahaha. Pröva! Så sprang jag och Olle för att hinna med bussen til Borlänge. Har aldrig slutat så här tidigt, men vi tog i alla fall ett tåg till Djurås. När vi satt i första klass på tåget såg jag Anna komma gående utanför och hon satte sig med oss också. Jag hjälpte henne hansla lite och så skjutsade hon hem mig. Helt otroligt att vara hemma så tidigt och själv. Skönt kan jag säga. Slog lite i kokböcker och började med risgrynsgröten. Så har min dag hittils varit. Suttit här framför datorn och latat mig, men nu ska jag iväg till Eva och spela fiol. Nervös inför konserten imorgon, då jag ska spela solo. Och jag har jättelånga naglar som jag inte vill klippa. Men jag måste nog det. För man kan inte spela bra med långa naglar. Jaja, nu måste jag dra mig. Ha det bra! Syns.

Haha, lite roligt. Snacka om sammanträffande. Jag tittade just in på Madeleines blogg och såg att hon hade skrivit samma rubrik på det senaste inlägget som jag! Hehe, det tyckte i alla fall jag var roligt och konstigt. För jag menar hur stor är chansen att det skulle hända? Men nu blir det här det senaste inlägget så nu kommer det att ändras ju. Aja. :) Lite nattlig humor från mig. Jag är nog lite trött. Eller ganska så mycket. Flyttar just nu över en massa data från en hårddisk till en annan. Tar tid kan jag säga. Ska lägga mig snart. Sov gott. Syns.

Jahapp, då har jag kommit igång med att försöka lära mig hur man designar sin blogg. Har ju inte kommit så långt precis, men jag ska nog lära mig lite till innan jag är nöjd. Hittade någon blogg där han gav tips på hur man ändrade, men har inte läst så mycket, för jag kände att jag ville skriva lite innan jag ska ut och gå med Anna. Blåser lite, men får väl pylsa på mig lite mer än jag gjorde när jag stack till skolan. Då frös jag. Körde pappa in som vanligt och tog sedan tjugo över åtta bussen från centrum. Kom precis i tid för att gå på ett drygt och nästan onödigt mentorsmöte. Vi var båda nv1-klasserna eftersom vi har så mycket gemensamt de kommande veckorna. Alla pratade typ hela tiden och  det gick sååå segt att komma fram till något överhuvudtaget. Men efter en timme och tolv minuter (!!) var vi färdiga och kunde gå. Så vart det lunch. Bestämde mig på vägen dit att jag inte skulle låta tankarna få något övertag. Det var grönsaksris, gult, med russin och bönor och annat, och jag vet att det är gott. Just när jag skulle sätta mig ner vid bordet kom tankarna som en flock fåglar och började picka rätt hårt. Men jag tvingade bort dem, lät dem inte slå rot någonstans i mig. Så skönt. Satt med Olle, Martin och Oscar och vi pratade rätt mycket, om intressanta saker, så det distraherade mig från eventuella attacker. Det var väldigt bra. Men jag var förståndig nog att inte ta en tredje macka. Börjar kanske sakta lära mig det här med att äta "normalt". Vad det nu är. Har ingen aning egentligen. Det är svårt att försöka lära sig själv att äta igen. Hur mycket man ska äta, när man ska sluta, när man är bra-mätt, när man är lite hungrig och allt annat som andra tar som helt naturligt. Jag har tappat det där. Det känns mer som att jag antingen är proppmätt eller så är jag jättehungrig. Och oftast då när jag är jättehungrig så njuter jag av det. Jaja, det gick i alla fall bra med lunchen. Hade en till onödig planerings-lektion, historia, och slutade sedan i princip. De andra hade engelska nationellt prov, men jag fick sluta! Jihooo! Tog två-bussen hem med Emma och vi hade trevligt, fast vi var båda rätt trötta och flummiga. Kom hem, åt ... skitmycket. En tallrik youghurt, två mackor, en halv tallrik youghurt, sedan tre kakor. Förlåt, men jag skäms när jag skriver det. Kan inte låta bli. Satt edan och fipplade här på bloggen och tillflykt.se och när ingen var hemma nå mer gick jag lugnt till MrToilet and did my thing. Eftersom jag druckit ett glas vatten kom inte det som jag hade planerat. Inte så mycket av kakorna och bröden och yoghurten, men sedan kom lite lunch och då la jag av. Så långt ville jag inte gå. Det kanske är äckligt att läsa om det här, jag vet inte, för jag är van, men om det är det så säg bara till så slutar jag. Besviken på mig själv för att jag åt så mycket, men försöker att inte vara det. Försöker att tänka att jag får äta så, det spelar ingen roll liksom, men det är rätt svårt. Men jaja, det gäller väl bara att nöta det om och om och om igen. Nu borde jag gå och möta Anna, så då ska jag väl ta och göra det. Måste spela fiol också, för jag ska spela solo på konserten på onsdag. Men kort och gott: En bra dag, då jag varit glad nästan hela tiden. Jaja. Syns.

Okej, nu har jag då skaffat blogg här. Har haft en innan, men det som står där är inte för allas ögon. Därav att jag skaffar en ny. Ska bli intressant att se vad jag skriver här. Har ingen aning egentligen. Men den här ska i alla fall vara öppen för allas ögon. Jag ska försöka vara ärlig och säga saker precis som de är, de saker jag säger i alla fall. Jag vet att jag lätt skriver på ett visst sätt om jag vet att andra läser det jag skriver, men ... som sagt, jag ska försöka att inte förvränga saker.

Kan ju börja med att säga att allt här inte kommer vara så positivt. Jag skriver oftast när jag inte mår så bra och vill skriva av mig. Så då kan inläggen få mitt liv att verka jobbigare än vad det egentligen är. Fast jag måste ju medge att mitt liv är rätt jobbigt just nu. Det är som att sitta på en bergochdalbana med ögonbindel. Du vet bara att du kommer att stanna någon gång, men du har ingen aning om när eller hur resan på väg dit kommer att vara. Bara att det kommer att vara väldigt mycket upp och ner. Och just nu går det väldigt upp och ner i mitt liv. Av en speciell anledning som jag kommer att skriva om rätt ofta för att den tar så stor del av mitt liv. Den är att jag har en ... ätstörning . Shit, jag hatar det där ordet. Det är så ... usch. Nej det står för så mycket att det är jobbigt att säga det. Men i alla fall så håller jag på att försöka ta mig ur det. Har försökt typ hela våren, men det går ju som sagt upp och ner. Har haft den i över ett är seriöst, eller vad man ska säga, och det var värst i sommar, men nu ska jag ur den. För mig har prioriteringen i mitt liv under en tid varit att 1. Bli smal och 2. Dölja mina försök att bli det. Men när jag nu i april började försöka att ignorera det andra, och berätta för folk som jag känner hur jag har det, så har hela min värld helt plötsligt vänts uppochner. Det har gått väldigt snabbt och jag har inte hängt med, men det har varit så skönt att kunna säga till folk hur man egentligen känner. Att de sedan fortfarande tycker om mig fastän jag har ljugit för dem så länge är oförståeligt för mig. Det har varit rent ut sagt ... ja hemskt, att berätta för folk, men det har i princip alltid gått bra. Jag är inte frisk, längt ifrån, men jag drömmer om den dagen jag kan se mig själv i spegeln och inte bry mig om vad den visar. Den dagen känns väldigt långt borta, ibland overklig, men andra säger att den kommer att komma. Jaja, ni ser ju själva. En stor del av mitt tänkande går åt till detta; att klura på mitt problem. Jag kallar det mitt problem av den anledningen att jag tycker att det är ett problem och det är lättare att säga än ... suck, ätsörning. Usch. Ja, men jag hoppas kunna skriva om lite annat allt möjligt också. Och hoppas att någon har lust att läsa denna blogg. Kommer nog att använda det här kontot till att kommentera andras bloggar. Det känns roligare än att bara skriva sitt namn. Aja, jag orkar inte skriva vad som hänt idag, men kan ju nämna lite.

Till kyrkan för att spela fiol till sångerna som några andra sjöng.
Åt fika med Ellis och skjutsade sedan hem henne, för det regnade.
Fick veta att vi betalat av vårt huslån. Jippieeeee!!!!!!
Åt lite lunch.
Satte mig och såg på The Bourne Identity.
Åt massa russin samtidigt.
Fick skitmycket ångest.
Skrek och grät och rev i soffan i femtio minuter.
Skrev sms till Carl och fick ... hm, kanske man kan kalla det stöd av honom.
Spydde ändå upp alla russinen.
Mådde dåligt.
Tryckte ner skammen.
Mådde mycket bättre.
Satte mig vid datorn.
Skaffade ny blogg. :)

Jupp, min dag i korthet. Nu ska jag inte skriva mer. Ska försöka somna tidigt ikväll, för jag är rätt trött. Det var så utmattande att kämpa emot det dumma. Helt sjukt vad den är stark. Den drar kroppen dit den vill; till MrToilet. Haha. Ju mer man försöker dra sig ur, ju hårdare försöker den hålla en kvar. Typiskt. Jaja, nu ska jag inte tråka ut er mer. Ha det bra. Syns.