nelliess

Nu somnar jag snart. Är helt död. Två nätter uppe sent och jag är borta resten av veckan, eller tills jag får sova ut ordentligt. Som imorgon!! Kristihimmelsfärdsdag!! Jihooo, jag får sova länge. Ah. Hade en handledning idag, annars inget särskilt i skolan. Vilket betyder att vi hade hela dagen till att jobba på projektet. Lite drygt, med tanke på att jag har så ont i foten och är rädd att jag ska dra till den att jag inte går alls snabbt och Ullis och Elin, som jag jobbar med, fick lov att göra det som vi skulle göra ute på stan. Jag tog sån tid på mig att gå upp till Gastro att jag bara skulle sakta ner dem. Känns som att jag bara är ivägen för de stackarna som får dras med mig. Jag kan inte koncentrera mig. Jag skulle ha varit på franskalektion också, men hade tid hos tandhygienisten, så den fick jag missa. Jag var livrädd att hon skulle se på mina tänder att jag spydde och har spytt rätt många gånger, men hon sa att det såg bra ut och jag hade lite tandsten på baksidan av nedre framtänderna, som hon tog bort. Så på det hela gick det väldigt bra. Hon ska ringa Falun angående om jag ska ha tandställning eller inte. Spelar inte någon större roll för mig. Åh, jag är så trött. Ska lägga mig tidigt ikväll. Och så är jag också jätteledsen för en sak som jag fick veta idag. Kan inte säga vad det var för jag lovade att inte göra det, men åh, jag kan inte låta bli att tänka på det. Det har inte något att göra med mig, men på bussen hem var det det enda jag tänkte på. Gjorde mitt bästa för att inte gråta och jag börjar nästan gråta nu. Hade blivit varnad om det, men det är ändå hemskt. Jag måste be. Jag ber aldrig och jag tror att det kanske vore bra. Eller jag vet ju att det är det, men jag har tappat det. Tappat kontakten med en Gud som bara vill mig väl. Tyvärr kan jag inte se hur han velat mig väl när jag ser tillbaka. Jag orkar inte mer. Så fort jag får en jobbig sak ur världen kommer nästa och jag kan inte göra något åt det. Mitt liv blir aldrig som jag tänkt mig. Det hör väl till, men det är ändå svårt. Jag undrar ibland vad folk skulle tänka om de fick vara mig i en timme. Lite ego, men jaja. Jag vill kunna visa precis hur jag mår. Det har ju blivit så mycket bättre sedan jag började berätta för andra, men hallå!?, tror ni jag tagit av masken helt eller? Svaret är självklart nej. Det är bara Martin som ser hur jag mår oavsett hur mycket jag försöker dölja det. Shit, jag vill inte leva så här. Idag kom jag hem sent, för mamma tog så lång tid på sig efter tandhygienisten med att jobba. Hemma åt jag en tallrik yoghurt och fyra bröd. Och en banan. Suck. Jag vet inte hur man äter. Blev ju såklart proppmätt, eller mätt eller vad det nu är. Kollade på Stolthet och Fördom. Är sååå mätt och illamående av det. Vet ju vad jag kan göra, har vetat det i några timmar nu, men har inte kunnat och inte orkat och inte velat. Men jag står snart inte ut med denna eviga tortyr. Jag äcklas av hur mycket jag åt och jag vet att jag inte borde göra det. Tror jag. Jag vet inte!! Åh, gah, jag är trött och när jag är trött blir jag mer lättåtkomlig för allt. Jag orkar inte. Jag vill bara gråta. Men shit, det tränger jag undan. Förlåt, nu bara klagar jag. Jag har ett bra liv. Nej, förlåt. Jag har vad som skulle kunna vara ett bra liv. Underbara kompisar, en familj som älskar mig, ett hus vid en sjö, utbildning och en dator på rummet. Kan man önska mer? Ja. Att man är frisk och har en bra gudsrelation. Och är smal. Vet att jag inte borde tänka så, men det är lite svårt. Usch, jag är inte bra på att skriva om allt det roliga som händer i mitt liv, allt det som får mig att glömma mörkret, får mig att skratta, får mig att se hur underbart livet är. Det kanske är så mycket att jag känner att jag inte ens kan försöka trycka ner det i några rader. För livet är nog underbart. Att se solen gå ner över byn, göra himlen full av färg och reflekteras i vattnet. Att kunna springa. Vilket jag ju i för sig inte kan. Saknar att kunna det. Åh, varför kan Gud inte bara ta bort hela skiten? Jag fattar inte varför. Men jag ska kanske inte kunna det heller. Vill kura ihop mig i någons famn och gråta ut all min sorg. Men hur ska jag kunna det? Just det, det går inte. Synd. Men nu ska jag kanske ta och sätta mig på verandataket och läsa en bok eller något. Sedan måste jag lägga mig innan jag ramlar ner och slår ihjäl mig.  Sommar kom!! Syns.

Jihoo, Norge vann!! Rybak hade väldigt bra låt och spelade fiol, vad mer kan man önska? Jo, att han ser söt ut. Haha, kombinera det och du får en jordskredsseger i Eurovision Song Contest. Jag kollade på det hemma hos Unossons och Birgerssons var där med. Jag och Johanna hejade på Norge och ... tada, han vann! Marias klasskompis hade haft hans pappa som fiollärare, så kompisen kände honom och hade vart där ett tag sedan och då hade han visst fått massor av kärleksbrev från fjortonåriga tjejer. Haha. Var uppe sent efter det igår och tittade på The Witness med mamma och pappa. Den var jättebra. Vaknade halv sex av att det kändes som att någon grävde med en kniv i hälen. Sååå ont. Lyckades somna om efter ett tag, men vaknade vid tjugo över nio igen med samma smärta. Eftersom jag inte sovit så mycket ville jag sova mer, så jag gick ner och hittade panodil och ipren och kunde somna snart igen. Vid elva åt jag frukost och det kändes som att jag slösat bort halva dagen, men jaja, jag fick ju sova i alla fall. Mormor åt lunch med oss och jag och mamma åkte till kyrkan. Vi gick in i kyrksalen och ingen var där! Förutom Ernst och Valbrog som stod med psalmböcker. Vi vart helt paffa. Vad var detta?! Ernst sa allvarligt "Ja, det var ju bra att någon kom i alla fall." . Sedan brast han ut i skratt och sa att de var i storstugan. Haha. Jag och mamma var i rättså mycket chocktillstånd, så det blev ju inte bättre när vi kom in i storstugan och såg att det var mat uppdukat och typ bara gamla! Sedan såg jag sånghäften på borden, på vilka det stod "De äldres vårfest" . Då kom jag ihåg att det var idag. Haha. Kände sig lite felplacerad måste jag säga. Var den enda under tjugo om man inte räknar med de små barnen. Men jaja, satt med Lisa och Dano och lite fler så det var mycket trevligt ändå. Efter det hjälpte jag till att plocka ihop lite disk och så väntade jag på att de andra skulle bli klara, för vi skulle ha gemenskapsgruppsträff hos Carl och Maria. Måste bara säga att eftersom jag bara någon timme innan mötet (som var vid fyra) ätit lunch så var jag inte så hungrig på mackorna som man fick. De var jättegoda, men jag var inte så jättehungrig. Ville inte vara ohövlig, så jag åt den ändå,men det tog emot. Åt typ hur segt som helst. Ernst, som satt bredvid mig lutade sig mot mig och sa "Äter du på den än?!" . Haha, jadu, det tog tid, men jag fick i den. Så kom nästa plump. "Och nu ska vi få efterrätt." Hjälp, vad skulle jag göra? Jaja, det var en god rulltårtsbakelse, som jag åt. Men sedan fick jag dåligt samvete, inte så mycket men en del. Hur som helst. Vi gick till Carl och Maria och berättade hur vi hade det och jag sa väl att det vart dåligt förra veckan, men att det varit bra denna. Kändes lite fel, för jag har svårt att berätta hur jag mått under två-tre veckor kortfattat. Det händer så mycket på den tiden. Det har ju gåt otroligt mycket upp och ner och jag har mått så helt olika att jag inte visste hur jag skulle säga det och vart inte nöjd med det jag sa. Vi pratade om Mark 5 och det var om när Jesus driver ut demoner och helar och uppväcker från det döda. Häftigt. Vi snackade en del om onda andar och sånt och jag tänkte att jag skulle berätta om min hemska upplevelse förra söndagen, om hur påtagligt stark det onda var då och om generellt hur jag känner av det onda och dess makter. Men det blev inte av. Kändes dumt att sitta och prata så mycket om mig själv. Jag lyssnade i stället på de andra i princip hela tiden. Var rätt tyst och hade Martin vart där hade han märkt att jag inte mådde bra.  :P Jag klarade inte av min mage. Den skrek i förtvivlan att det var för mycket mat i den. Jag kände hur känslan av att vilja spy ökade och jag kramade om min mage i ett försök att ... jag vet inte, tämja den kanske. Jag blev rädd när jag tänkte på om det inte skulle vara någon hemma när jag kom hem. På om jag skulle säga att jag ville gå hem och då stanna någonstans på vägen och spy. Men jag tror inte att tankarna riktigt lyckades fastna. Jag vet inte. Shit, jag vet inte. Jag hatar att jag inte vet, jag vet ingenting. Jag känner mig ibland så hopplöst ovetande, naiv. Jag håller på att gå ur allt det dåliga, eller försöker i alla fall, och då kommer jag in i en helt annan värld, som jag inte är van vid. En värld som jag inte förstår och måste lära mig leva i. Så mycket nytt att jag inte kan ta in allt. Kan inte förstå till exempel att folk ber för mig. Jag tror det inte. Jag kan helt enkelt inte lita på det. De enda gångerna som jag gör det är när folk gör det och jag hör. Som ikväll så tog vi upp böneämnen och det var en hel massa. Men jag bad inte om att vi skulle be för mig. Kändes oerhört dumt. Men de gjorde det ändå!!!! Jag fattar det inte. Att de bryr sig, jag kan inte tro det. Jag bad också lite högt, men inte för att jag skulle bli frisk. Jag hade tänkt att jag skulle se om jag skulle göra det eller inte, men när det väl kom till kritan fick jag inte fram orden. De fastnade i halsen och jag lät dem ligga där. Än en gång kändes det själviskt. Nästan samma som utmaningen som Rasmus gav mig typ en månad sen. Att jag en gång per dag skulle ställa mig framför spegeln och säga "Jag är fin." . Shit, till och med jobbigt att skriva det. I alla fall så var det väldigt svårt. Några dagar lyckades jag bra, kanske fyra, men oftast fick jag kämpa jättemycket för att få fram det sista ordet. Jag kunde säga de två första på kanske en minut, men sedan tog det stopp. Helt och hållet. Jag kunde bara inte. Att säga det var omöjligt. En gång var det så hemskt att jag bara sprang därifrån och en gång gick det efter kanske fem minuter efter uppmuntring från Rasmus via sms. Att det var så fysiskt omöjligt var helt otroligt för mig. Det var så konstigt och jag förstår det fortfarande inte. Jag slutade med det, för jag kunde inte längre säga det och sedan dess har det bara inte blivit av. Nu ibland kan jag se i spegeln någon sekund och inte tänka "Hjälp, jag kan inte leva med detta." . Men ibland så förstår jag mig inte på  mig själv som medvetet låter mig vara tjock. Speciellt på kvällen och natten är jag mycket mer mottaglig för de mindre bra tankarna. Som nu till exempel. Om jag ska säga vad jag tycker om det nu så är det "Jag vill vara smal!! Varför försöker du inte att äta rättare och träna mer?!? Kom igen nu, så här kan du verkligen inte se ut, det är ju äckligt. Blablablabla" . Jag ska inte tråka ut er med allt det som snurrar i huvudet nu. Men jag vill verkligen vara smalare, se frisk ut och vara smal. Om man ska gå efter mitt mått på smal, som ändras allt eftersom jag blir smalare, så går inte de två ihop. Nu säger jag inte som jag tror, utan vad andra har sagt till mig. Några har sagt att jag såg sjuk ut i somras och att jag inte får se ut så igen. Jag har inte så många kort från i somras, så jag vet inte riktigt hur jag såg ut, men jag tycker ändå inte att jag såg sjuk ut. Okej, jag har gått upp ... shit, det här är svårt och jag vet inte ens om det är relevant eller ens intressant och nu försöker jag bara skjuta på att säga det, suck, jag har gått upp ... gah!!! Ska säga att detta baseras på en vägning för tre veckor sedan som ajg blev tvingad till. Och jag vet inte riktigt vad jag vägde i somras. Känns patetiskt att säga hur mycket jag gått upp, men jaja. Är det ointressant får det väl vara så. Jag skäms i alla fall väldigt mycket för hur mycket jag gått upp. Önskar med all min kraft, nästan, att jag vägde åtminstone runt 48. Snälla, låt mig få gå ner dit. Det är inte så mycket att gå ner. Jaja, nu har jag skjutit på det länge nog, och kanske tråkat ut er. Runt 12 kg. Puh, shit, blir galen, skäms så otroligt mycket. Jag vet bara vad jag vägde vid balen och det var runt 43. (Okej, jag vet att jag är lite sifferfixerad och det är inte bra, men låt mig hållas lite till, jag måste få ur mig det.) Sedan började jag spy på konfat och då tror ajg att jag gick ner en del till. Kanske till runt 40. Åh, vad jag vill se ut som i somras. Fast jag vet att det inte är hälsosamt. Det är inte bra och jag får inte bli så igen. Nu på kvällen kommer oftast den där desperationen efter att se ut som förr, men på dagarna, när den bra delen överröstar den dåliga, tänker jag att det är sjukt att vara så. Att det är dåligt, och jag vill inte ha dets om jag hade det då. Då tänker jag realistiskare, vill bli bra så sjukt mycket och kämpar på. Många nätter har jag suttit vid datorn och skrivit mig trött på tankar. Och här sitter jag igen. Ja, ni får kanske ta det med en nypa salt eller något, för jag tänker inte alltid så här. Eller egentligen har jag inte alls skrivit så mycket om mina inte så bra tankar. Men jaja. Borde sova nu, för jag ska till skolan imorgon. Kanske spela fiol klockan nio, eller så blir det matte, vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag frågar mamma imorgon. Kan ni tänka er, fråga mamma om råd! Konstigt. Aja. Sov gott. Tänk på hur underbart vacker du är. (Ska komma från mig också.) Syns.