Back home
Hemma igen. Allt gick bra. Folk gillade att vi spelade på begravningen. Jättekul att se släkten igen. Saknar dem redan. Saknar Ella med. Började jobbet idag. Skoj. Planering och åter planering. Var är sommaren?!?!
Farfar
Inatt dog farfar. Jag kommer att sakna honom och hans "Little white motorcar". Får se när vi åker över dit.
Uppskjutet
På begäran ska jag nu skriva ett inlägg. Mycket händer på två veckor, men jag tänker då inte skriva om allt. Igpr ringde min faster och berättade att de skulle in med farfar till sjukhuset för han var medvetslös och hade hostat blod eller något sådant. I alla fall var han väldigt sjuk. Idag fick jag veta att det var en hjärnblödning och att pappa ska åka till Skottland om en timma. Jag hoppas och hoppas och hoppas att han inte ska dö. Snälla Gud, låt honom inte dö nu.
Snart är det sommarlov, men jag kommer att få lov att plugga en massa ändå. Ska göra klart Ma B, Hi A och Sv A i sommar. Engelskan ska förhoppningsvis bli klar på onsdag. Alltså, en massa plugg. Suck, och jag som hade längtat till sommaren, men jaja, någon gång måste jag ju göra det jag inte har gjort denna termin. Kommer att hag kvar saker till nästa termin, men jag kän säga detta: Jag ångrar absolut inte att jag såg till att få slippa göra saker sedan två veckor efter påsk. Att jag sköt på allt kan ses som oerhört dumt och inte alls bra, men för mig var det det. Jag slapp pressen från klasskompisarna om att man måste få bäst på det man gör. De flesta vet att jag inte gjort något. Eller okej, jag har ju faktiskt gjort en hel del. Projektet nu till exempel. Jag är också glad för att jag fick en mindre sak att oroa mig för, en mindre sak som gnagde på mig. Jag släppte det helt, förvånad själv, och tillät inte mig själv att tänka på att jag sköt på det och att jag någon gång ändå skulle behöva göra det. Och det var jätteskönt. Jag kunde leva lite. Jag tänkte att jag nu kunde ha mer tid att tänka på mitt problem och räta ut det, men jag vet inte hur det gick med det. I alla fall så hade jag ju lite mer plats i huvudet att tänka på det. Men jag satt ju mig inte precis ner och gick igenom allt jag tänkte på. Det gick tillräckligt bra ändå. Jag har blivit så mycket bättre att jag blir glad bara av att tänka på det. Jag kan äta och leva och vara glad och ... nej, jag vet inte, det är bara så bra. Visst har jag stunder då allt inte är lika bra, men de blir färre och färre. Jag vill så gärna bli helt frisk. Jag hatar den dumma skiten, men det känns som att den har svårare och svårare att hålla fast mig. Jag kan blir fri, oavsett vad andra säger. Jag tror nästan på det själv. Eller jo, jag gör nog det. Det är ju vad andra har sagt mig och jag har ju bara dem att lita på, så då får jag väl tro att det kommer att gå bra och att allt kommer att lösa sig. Grejen är att jag känner själv att det faktiskt skulle kunna bli så, jag är ju på väg dit. En bra bit på väg dit. Idag i kyrkan sa Marianne att vi skulle be för en tjej som gick i gymnasiet och som hade en allvarlig ätstörning, att hon hade fått ett telefonsamtal om det. Hon sa att hon inte var här. Jag ... hm. Jag vet inte. Känns dumt, för jag tar åt mig även om det nog inte är mig hon snackar om. Haha, sedan bad Carl för det och han sa mycket likadant som han bett för mig, så det var ... hm, jag vet inte, roligt kanske, eller i alla fall lite intressant och annorlunda. Jag gick fram för förbön. Galna jag! Men jaja, det gick bra. Blev en liten snabbis. Skönt. Nej, nu har jag skrivit nog. Roligt att träffa dig Carro! Så trevligt att se dig igen, du är så underbar. Ha en bra dag. Syns.
Snart är det sommarlov, men jag kommer att få lov att plugga en massa ändå. Ska göra klart Ma B, Hi A och Sv A i sommar. Engelskan ska förhoppningsvis bli klar på onsdag. Alltså, en massa plugg. Suck, och jag som hade längtat till sommaren, men jaja, någon gång måste jag ju göra det jag inte har gjort denna termin. Kommer att hag kvar saker till nästa termin, men jag kän säga detta: Jag ångrar absolut inte att jag såg till att få slippa göra saker sedan två veckor efter påsk. Att jag sköt på allt kan ses som oerhört dumt och inte alls bra, men för mig var det det. Jag slapp pressen från klasskompisarna om att man måste få bäst på det man gör. De flesta vet att jag inte gjort något. Eller okej, jag har ju faktiskt gjort en hel del. Projektet nu till exempel. Jag är också glad för att jag fick en mindre sak att oroa mig för, en mindre sak som gnagde på mig. Jag släppte det helt, förvånad själv, och tillät inte mig själv att tänka på att jag sköt på det och att jag någon gång ändå skulle behöva göra det. Och det var jätteskönt. Jag kunde leva lite. Jag tänkte att jag nu kunde ha mer tid att tänka på mitt problem och räta ut det, men jag vet inte hur det gick med det. I alla fall så hade jag ju lite mer plats i huvudet att tänka på det. Men jag satt ju mig inte precis ner och gick igenom allt jag tänkte på. Det gick tillräckligt bra ändå. Jag har blivit så mycket bättre att jag blir glad bara av att tänka på det. Jag kan äta och leva och vara glad och ... nej, jag vet inte, det är bara så bra. Visst har jag stunder då allt inte är lika bra, men de blir färre och färre. Jag vill så gärna bli helt frisk. Jag hatar den dumma skiten, men det känns som att den har svårare och svårare att hålla fast mig. Jag kan blir fri, oavsett vad andra säger. Jag tror nästan på det själv. Eller jo, jag gör nog det. Det är ju vad andra har sagt mig och jag har ju bara dem att lita på, så då får jag väl tro att det kommer att gå bra och att allt kommer att lösa sig. Grejen är att jag känner själv att det faktiskt skulle kunna bli så, jag är ju på väg dit. En bra bit på väg dit. Idag i kyrkan sa Marianne att vi skulle be för en tjej som gick i gymnasiet och som hade en allvarlig ätstörning, att hon hade fått ett telefonsamtal om det. Hon sa att hon inte var här. Jag ... hm. Jag vet inte. Känns dumt, för jag tar åt mig även om det nog inte är mig hon snackar om. Haha, sedan bad Carl för det och han sa mycket likadant som han bett för mig, så det var ... hm, jag vet inte, roligt kanske, eller i alla fall lite intressant och annorlunda. Jag gick fram för förbön. Galna jag! Men jaja, det gick bra. Blev en liten snabbis. Skönt. Nej, nu har jag skrivit nog. Roligt att träffa dig Carro! Så trevligt att se dig igen, du är så underbar. Ha en bra dag. Syns.
